En gång satt jag och sjöng björnen sover och Linn tittade på mig och sa att "ibland undrar jag vad som försiggår i ditt lilla huvud" men jag vet oftast precis vad som försiggår. Förutom vissa ögonblick när jag sjunger högt i falsett eller gör konstiga ljud eller bara tittar rakt fram. "Vad är det Forni?" frågar Agnes mig jämt och jag skakar på huvudet och säger 'ingenting' men det är alltid något. Petra brukade skaka på huvudet när jag låg på vardagsrumsgolvet och lyssnade på opera på högsta volym och väckte hela huset, "vad tänker du på nu då?" sa hon och skrattade och jag svarade inte men visste precis vad det var jag tänkte på. Jag är alldeles för medveten om mig själv och jag känner mig själv alldeles för bra. Det är alltid något men jag vill bara inte berätta för någon vad. För jag vet att den enda som verkligen förstår sig på mig det är jag själv, jag kan önska att jag inte gjorde det.

Jag läser en bok om en flicka som lär sig magi och hennes pojkvän är fysiker. Hon funderar kring sin andra hälft och om den verkligen existerar. Han säger till henne att alla atomer som finns har funnits sen dag ett, de är samma nu som för tusentals år sedan de bara förändras. De atomer som finns i dig kan ha funnits i en växt eller på en insekt tidigare förklarar han. Och hon frågar honom om de kanske har funnits i en annan människa och han svarar ja. Hon hoppas att hon har lite av honom i sig för då måste han väl vara hennes andra hälft. Hur kan man egentligen veta? Jag har träffat så många människor i mitt liv men ingen som helt förstår. Jag undrar om det finns någon som har lite av mig i sig. Som är en förlängning av mig själv och som kommer att förstå utan att fråga.

Det märks att du är lejon brukar folk säga till mig. Jag tänker på allt jag har jagat och hur fel det har varit, det har bara varit saker jag vill äta upp och inte saker jag vill behålla. Jag älskar jakten och när jag får det jag vill ha sväljer jag snabbt. Min andra hälft skulle jag nog inte äta upp. Ibland får jag inte det jag vill ha och jag vet precis vilka det är. Då kan det hända att hoppet tar över och jag fortsätter ändå, tills jag inser att jag varit naiv och inte tänkt klart. Din andra hälft kommer inte att försöka springa ifrån dig. Han kommer att le som mannen i Paris log mot mig när jag gick förbi och var mitt uppe i ett skämt. Man ska inte springa i onödan, helt enkelt.